Du är här:Start > Om oss > Blogg

13 mar måndag

Får jag vara med?

Kanske har du som jag ställt dig själv frågan ibland? Kanske vid flytten till en ny ort, när man börjar på en ny skola, när kompisarna planerar något roligt, på ett nytt jobb eller kanske undrar några av oss ibland: Får jag vara med Ä i Guds ögon? Visst är det ett djupt mänskligt behov Ä att få höra till, att bli sedd och lyssnad till, att vara del i ett sammanhang? Även när det kommer till tron tar vi lätt med oss samma mänskliga behov och undrar: vill Gud ha med mig att göra? Eller kanske: kan Gud verkligen använda mig till glädje för någon annan? Vi kanske tänker att det finns alltför mycket som kunde diskvalificera mig. Allt det i mina gärningar, ord och tankar som inte bara är positivt. Vi behöver bara göra några få nedslag i själva Bibeln för att upptäcka att de personer Gud gav stort förtroende, själva hade alla möjliga skavanker och bekymmer. De hade inte alls de bästa kvalifikationerna, åtminstone inte enligt vårt sätt att se.

Gideon var inte den som var störst, bäst eller vackrast. Han var dräng på pappas gård när han får änglabesöket som kallar honom till att bli den ledare som ska befria folket från förtryck. Men fast han är tveksam till en början och undrar om ängeln verkligen gått till rätt adress, så lyssnar han ändå, han prövar det, väljer att lita på det och börjar agera. Fast Gideon inte trodde sig själv om något, så tror Gud honom om stora ting.

Josef var inte den som hade flyt precis. Mobbad av sina syskon, misshandlad och såld till slav, bortförd till främmande land, ensam, oskyldigt dömd till fängelse, bortglömd och sviken. Men när krisen kommer, får han till slut chansen att komma inför Farao. När det visar sig att Josef har täckning för sin uttydning av Faraos drömmar blir han direkt utnämnd till statsminister. Den näst högste ledaren i hela Egypten. Fast Josef levde i åratal med motgångar, så kunde Gud vända det till något gott.

Simson var inte Guds bästa barn. Hans aptit på vackra kvinnor, satte honom i klistret. Hans moral var högst tvivelaktig och han har ingen annan än sig själv att skylla, när det går illa. Men märkligt nog så är han utvald av Gud, ända sedan sin födelse. Hans gudagivna uppdrag är att "påbörja räddningen av Israel...". Fast Simsons livsstil inte var den bästa, så är han ett redskap i Guds hand.

David däremot var en man efter Guds hjärta. Modig herdepojke, hjälte i striden mot Goliat, utvald bland sina bröder, kung och psalmförfattare. Men också en människa av kött och blod som kapitalt misslyckades och gjorde sig skyldig till äktenskapsbrott, lögn och mord. Men Gud ger inte upp med honom utan sänder profeten Natan, för att David ska förstå vägen framåt: bekännelse, förlåtelse, upprättelse och mod att ta konsekvenserna av sina handlingar. Fast David gjorde bort sig totalt fanns det ändå en ny möjlighet, en ny chans att tjäna Gud och folket.

Petrus var den impulsive, kraftfulle och många gånger självskrivne ledaren som vågade ta tag i saker, men mer än en gång handlade han först och tänkte sedan. Lika ivrig och frimodig som han var i sin kärlek till Jesus, lika kraftfull och bestämd var hans förnekelse och sveket, när han inte vågade stå för att han ens kände Jesus. Men även för Honom fanns en väg framåt trots allt. På pingstdagen är det han som stiger fram och vittnar om Jesus, utan rädsla och skam. Vägen för honom var att på nytt betyga den kärlek till Jesus som ändå brann där inuti. Fast Petrus svek Jesus, hade Gud ett förnyat förtroende och en stor uppgift att ge honom. Vi kunde räkna upp fler exempel: Jakob fuskade, Noa drack sig full, Jona flydde från Gud, Paulus var en mördare, Mirjam skvallrade och spred rykten, Martha bekymrade sig för mycket, Tomas tvivlade, Sara saknade tålamod, Elia var deprimerad, Moses stammade, Sackeus var kort, Abraham var gammal, Timoteus var ung och Lasarus var död!

Det märkliga är att inget av dessa mänskliga tillkortakommanden eller bekymmer var några hinder för Gud. Han använder vem han vill och säger även till oss: Du får vara med Ä om du vill. Det viktigaste är inte hur långt vi kommit och vilka mänskliga kvalifikationer vi har, utan i vilken riktning vi rör oss. Viljan och tron sätter oss i rörelse. Gud ser hjärtat i det vi gör och vill. Därför är svaret på frågan: Ja, du får vara med! Om du vill, av hjärtat, kommer inga mänskliga tillkortakommanden eller omständigheter att hindra dig. Bara vi inte stannar i dem, utan rör oss i den riktning hjärtats tro på Gud leder, hela tiden framåt, närmare Gud och närmare andra.

Mattias Gustafsson

Kategorier

Vardagstankar

30 nov onsdag

Every grain of sand

Litteraturpristagaren Bob Dylan gör lite som han vill och rättar inte gärna in sig i ledet. Fattas bara annat. Var det inte som protestsångare han först gjorde sig känd? Nu i höst har många undrat: kommer han till Stockholm för att ta emot sitt nobelpris ur kungens hand? Nej, det gör han inte blev svaret. För vad är väl en nobelfest?

Men erkänn att det är lite befriande med dem som vågar gå sin egen väg. Att vara lite motvals och liksom simma mot strömmen ibland. En annan som gjorde det var ju Jesus själv. Periodvis var förväntningarna på honom skyhöga. Vad vi vet blev han väl aldrig nominerad till några prisutdelningar, men däremot ville folk göra honom till kung rakt av. Jesus var dock inte intresserad av den möjligheten. Nog för att han var klar över sin egen unika uppgift som Guds ansikte i världen, men att exploatera sin gudagivna uppgift för egen vinning låg inte alls för honom. Faktum är att Jesus strävar nedåt på stegen i motsats oss människor som mest vill uppåt. Det är ju julbudskapet i koncentrat, att Jesus avstår makt & härlighet, för att bli människa, född i Betlehem under enklast tänkbara förhållanden.

Kanske inte så underligt att Bob Dylan fattar tycke för Jesus mitt i karriären i skarven 70-80-tal. Plötsligt & oväntat för många, kommer han ut som frälst, börjar predika & sjunga gospeltexter. "Man gave name to all the animals", "Saved" & "Gotta serve somebody". En annan sång från den här tiden beskriver kanske tydligast hans gudstro, som en psalm rentav. Bilden av en Gud för hela livet framträder. En Gud som inte väjer för det svåra, för motgången eller tvivlet, men som låter sig anas både i det stora & det lilla, men blir som allra mest synlig i världen genom Jesus.

"In the time of my confession, in the hour of my deepest need
...
In the fury of the moment I can see the Master,s hand
In every leaf that trembles, in every grain of sand
...
I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there,s someone there, other times it,s only me
I am hanging in the balance of the reality of man
Like every sparrow falling, like every grain of sand"

Historiens Gud går bredvid dig, ditt liv är känt av honom. Både i djupaste nöd och i fast förvissad tro. Spana efter honom så kommer du upptäcka spåren av Mästarens hand i det uppenbara men också där du minst anade det. Julen är en bra tid för denna spaning om vi låter berättelsen om Jesus, krubban, stjärnorna, sångerna och ljusen vägleda oss. Gud är inte långt borta, utan närmare än du kanske upptäckt ännu, oavsett om du tvivlar, anar eller tror.

Mattias Gustafsson

1 okt lördag

Bygga som en Bäver

Bävern har jobbat flitigt runt Noran, "vår sjö" i Dalarna, i många år. Att leta kantareller längs strandkanten är ingen promenad i parken precis. Snarare som att gå omkring mitt i ett stort plockepinn. Och så ligger den alltså där, bäverhyddan. Resultatet av trädfällningen och släpandet av byggnadsmaterialet ner till sjökanten. Så kan man stå där och beundra bygget en stund. Kanske fantisera lite om hur livet ter sig där innanför.

Är det kanske som hos familjen bäver i böckerna om Narnia? Där kan man bli inbjuden av herr Bäver till en kopp thé och bli serverad av fru Bäver i en prydlig, typiskt engelsk miljö. Nej, jag vet inte så mycket om bävrars liv och leverne, men jag har förstått en sak, nämligen att ingången till bäverhyddan vanligtvis ligger under vattenytan. En vink om att det vi ser av bygget ovanför ytan bara är en del av helheten.

I sin bergspredikan avslutar Jesus med en berättelse om just byggande. Två till synes likadana hus tar form och inflyttning sker. Skillnaden mellan de båda visar sig när stormen kommer. Det ena huset sveps med och det andra står kvar. Olikheten gick inte att se med blotta ögat, annat än för den som insåg att förklaringen låg lite djupare än så. Det handlade om olika grund för bygget. Det ena stod på stranden och det andra på berget. Det var inte fasaden, taket eller inredningen som gjorde skillnad, det var grunden. Grunden som bar upp allt det andra. Utan en stabil grund på en bra plats kunde det andra kvitta.

Tänk om det som gör mest skillnad i våra liv snarare är det som ligger lite under ytan än det som syns, det som bär upp alltsammans? Vet du att den viktigaste ingången till våra liv också finns där strax under ytan? Skillnaden mellan de båda husbyggarna berättade ju i själva verket om effekten av att lyssna till Jesu ord & handla efter dem. Att göra det är att bygga klokt. Det är budskapet. När vi öppnar den där dolda dörren in i våra liv, för Jesus, läggs grunden rätt, uppfylls hela bygget av det goda, inifrån och ända ut till det som också syns på ytan. Även om bygget inte ser mycket ut för världen, kanske som en massa träd & grenar huller om buller, så är det ändå det som finns där under ytan som spelar roll och gör skillnad.

"Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund." Matt 7:24

Mattias Gustafsson

Kategorier

Vardagstankar

1 jun onsdag

Till Bulgarien

Var det verkligen bara fyra dagar? Känslan sa att det kunde varit fyra veckor vi tillbringade i den Bulgariska staden Pazardzjik, tillsammans med pastor Sasho Angelov och de turkisk/romska församlingar han verkar i. Intrycken, mötena och berättelserna om människors livssituation var många och skiftande. Berättelser om diskriminering, uppgivenhet, arbetslöshet, fattigdom varvades med berättelser som visade på mod, betjänande, glädje och växande församlingar trots allt.

Listan av intryck kunde göras längre förstås. Nästa gång kanske det är du som följer med? Vi reste nämligen med uppdraget att söka, inte bara projekt där vi kan hjälpa till (vilket vi fann), men framför allt för att se om vi kunde finna en vänförsamling i en helt annan miljö än den som är vår. I mötet med vännerna i Pazardzjik upplevde vi att det klickade på något sätt. Hur våra kontakter kommer se ut framöver vet vi inte riktigt än? Det vi vet är att de redan nu ber för oss i Malmbäck varje dag. Och så är det ju Ä i Guds rike finns inget ensidigt givande och mottagande. Vi kan ge av det vi har för att möta en del av deras behov, samtidigt som vi får ta emot av det som de har och som vi behöver så väl. Det måste handla om ömsesidighet om det ska kallas för vänskap. Om vi vågar gå en mil i den andres skor kommer det absolut göra något, inte bara för den andre, men också för oss själva. Så välkommen att hänga med på resan Ä den har kanske bara börjat? Vem vet vad som kan hända när en utsatt stadsdel i en stor Bulgarisk stad och en liten småländsk by finner varandra?

"Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna... När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa som får utan herde." Matt 9:35-36

Hälsningar

Mattias Gustafsson

8 mar tisdag

Snöbollseffekten

Snöbollseffekten enligt wikipedia: "En metafor som används för att beskriva en våldsam tillväxt eller utveckling på något område. Metaforen grundar sig på ett snöklot som sätts i rullning nedför en backe i töväder. För varje varv den rullar kommer dess hastighet att öka samtidigt som dess diameter växer."

Nu är det några veckor sedan vi samlades till manifestationen på Hovrättstorget i Jönköping, för att så tydligt vi kunde visa vår protest mot ett i våra ögon oförsvarligt beslut. I skrivande stund väntar vi ännu på att det beslutet ska förändras. Men här vill jag skriva några rader om det förunderliga som skedde under den intensiva veckan inför manifestationen. Kanske var det något av en snöbollseffekt vi upplevde. Alltså att något litet och till synes oansenligt som sätts i rullning snabbt kan växa till en lavin som är omöjlig att stoppa.

En elev på gymnasiet startar en namninsamling på nätet. Drygt en vecka senare har 7192 personer skrivit under uppropet. Någon ringer på dörren en söndagskväll, försynt, men driven av en stark vilja att göra något. Samtalet mynnar ut i manifestationen, som samlade 400 deltagare knappt en vecka senare. Under samma tid skedde en massa telefonsamtal, mailande, delande av artiklar på sociala medier och kontakter med tidningar, radio, tv, myndigheter, ambassader, politiker och jurister. Veckan avslutades med en resa till Göteborg för att överlämna alla namnunderskrifter och en bunt med de samlade artiklar och reportage som skrevs under samma tid som namninsamlingen pågick.

Mönstret känns igen, att det som är verkligt stort och kraftfullt, oftast börjat i det lilla. I vår Bibel väljer Gud ofta att handla enligt den principen. Bland alla mäktiga folk i historien, är det det lilla, obetydliga Israels folk, som Gud utväljer till sitt. Av alla starka och kraftfulla bröder, är det den minste, David, som Gud utvalt till kung. Istället för att göra entré i världen med pompa och ståt, väljs en ung, fattig tonårstjej att bli mor till Guds son. Guds fullständiga, kommande seger över ondska, synd och död grundläggs i det mest anspråkslösa man kan tänka sig, i Jesu offerdöd på korset. Det lilla, knappt synliga fröet som planteras i jorden, har en inneboende kraft i sig och spränger fram nytt liv, bryter marken och växer upp till ett stort träd. Den lilla, rädda och gömda skaran Jesus-troende i Jerusalem, efter korsfästelsen, uppfylls av Ande och liv, blir den första kristna församlingen och med tiden till en världsvid kyrka.

Det här är hoppfullt för vanliga människor som dig och mig. Vi behöver inte uppbåda någon särskild styrka eller framgång. Det räcker med att det lilla vi har sätts i rörelse, så kommer det kunna växa sig starkt, leda till förändring och visa sig både hållfast och oövervinnerligt på lång sikt. Så är det också med din tro. Det avgörande är inte hur stor och stark den är, men att den är i rörelse, att du tar steg i tron, att den har rätt riktning. Säger inte Jesus själv att det kan hända stora saker, om än vår tro inte är större än ett senapskorn... Luk 17:6

Hälsningar Mattias Gustafsson

Kategorier

Vardagstankar

5 sep lördag

There is no them – there´s only us!

Det var 1983 jag första gången hörde U2 på kassettradion hemma i pojkrummet. En basgång, en pianoslinga och en röst: "All is quiet on new years day". Rösten tillhörde Bono och låten fanns på en LP med titeln "War" som jag omgående inhandlade på Domus. Sedan dess och fram till denna dag har den irländska rockgruppen och deras sånger med ojämna intervall återkommit på min skivtallrik. Snart kom den röda live-EP:n "Under a blood red sky" med bara guldkorn och så småningom "The Joshua tree" som blev det riktigt stora genombrottet, med "I still haven´t found what I´m looking for", "With or without you" och "Where the streets have no name". Det som kommer efter 1987 gör mig inte riktigt lika lyrisk men inte desto mindre ser jag fram emot att bege mig till Globen i september. När jag funderar vad som fångade mig så var det säkert en kombo av flera saker: Intensiteten, ljudlandskapet, rösten och pulsen i musiken förstås. Men också det sökande draget i texterna, den kämpande men uppriktiga brottningen med Gud och drivet för rättvisa och fred.

På en av de nyare låtarna, "Invisible", som kom förra året, finns ett omkväde som upprepas i avslutningen. Ord som tål att smakas på och göra till sina egna: "There is no them Ä there´s only us". Alltså: "Det finns inga dem Ä det finns bara oss".

Visst kan vi kategorisera varandra på en mängd olika sätt. Det är som det ska, för vi är olika och det ska vi inte förneka. Men ändå, det finns en återkommande, destruktiv uppdelning i "vi & dem" som inte leder till något gott. Uppdelningen i vi & dem är - om inte roten till det onda, så ändå en rot som inte bär någon god frukt. Varför? För att vi gärna generaliserar & tillskriver "de andra" i klump negativa egenskaper och attribut som ska göra vår eller min egen förträfflighet allt tydligare. För att det alltför ofta handlar om nidbilder och avslöjar min egen missunsamhet. För att det skapar en rädslans kultur som förkrymper livet. För att rädsla antingen förlamar mig eller gör mig hård. För att rädsla är kärlekens motsats.

Lyssna till Johannes, kärlekens apostel, en av dem som var allra närmast Jesus & utan tvekan tog stort intryck av sin Mästare: "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss... Och detta är det bud som han har gett oss, att den som älskar Gud också skall älska sin broder." 1 Joh 4:18-21

Till syvende och sist är vi människor som behöver våga möta varandra och lyssna till varandra, i full respekt för de olikheter som finns, men vissa om att vi i grunden hör samman, som medmänniskor och som föremål för Guds kärlek till oss var och en.

Mattias Gustafsson

29 maj fredag

Indien & Nepal

Kaffe och tårta i en soldränkt trädgård i Kathmandu - en perfekt avslutning på en spännande resa i Indien och Nepal tidigare i år. Därifrån var det bara en kort bilresa till flygplatsen där den långa hemresan via Dhaka och Istanbul skulle starta. Visserligen har vi fått vänja oss vid händelsefulla och till synes kaotiska trafiksituationer under resans gång, men när vi närmar oss flygplatsen undrar vi ändå vad som är på gång. Det är tutande bilar, bussar, motorcyklar och cyklar överallt. Och mitt i alltsammans några frustrerade poliser med visselpipor som försöker få alla att vända om och köra därifrån igen. Det visar sig att ett plan nyss lagt sig på nosen i slutet av rullbanan och att hela flygplatsen är stängd på obestämd tid, till dess att planet bärgats. Det tar fyra dagar & vår hemkomst försenas med fem dagar. I backspegeln hade det ju väldigt liten betydelse, särskilt med tanke på vad som hände i Nepal några veckor senare, med de båda stora, förödande jordbävningarna. Då kom flyplatsen i fokus igen, som flaskhalsen där all hjälp och förnödenheter måste passera på väg in i landet. Det var märkligt att se nyhetsbilderna som visade förödelsen på de gator och platser där vi nyss promenerade i väntan på vår försenade hemresa.

När det inte blir som man tänkt sig Ä hur blir det då? När något händer som man inte kan påverka utan man tvingas "gilla läget" och vänta på att nya vägar öppnar sig, att omständigheterna ska bli gynnsammare och gå min väg igen. De där extra dagarna i mars, i Kathmandu, gav mig en del tankar om perspektiv på tillvaron. Under resans gång mötte vi många människor och projekt som gav ansikte åt den utsatthet som är vardagen för alltför många. Den tättbefolkade järnvägsslummen i Delhi, små enkla learning-centers för utsatta barn, kämpande kastlösa på trögtrampade cykelrikshas, barn som har sitt hem mitt i trafiken i en rondell, människor som bor på Varanasis järnvägsstation, tiggande heliga män vid floden Ganges, hiv-smittade änkor i trettioårsåldern, barnsjukhus med väldigt knappa resurser... Vad är då en försenad hemresa, mot det ovissa och utsatta liv som är det vanliga för så många medmänniskor?

Tanken kan ju väckas inför nöden: Är det hopplöst eller finns det ett realistiskt hopp om en bättre framtid för människor? I mötet med dem som arbetar för detta, lokala och internationella biståndsarbetare och församlingsledare är svaret på frågan tveklöst: Ja!

En tidig morgon tog vi en taxi som på slingrande vägar tog oss en bra bit uppåt. Sista biten blev en vandring som tog oss ännu högre upp för varje steg. Till slut nådde vi målet: Hattiban, en resort för turister. På terassen intog vi frukost med en förunderlig utsikt över Kathmandu långt under oss och där bortom, Himalayas mäktiga bergskedja. Med örnperspektivet, då vi lämnat vimlet, ser vi allt på ett lite annat sätt. Vi ser det större sammanhanget och kanske också vi anar att allt hänger ihop på något förunderligt sätt. Att få möta andras liv på riktigt, hjälper mig få ett rättare perspektiv på mitt eget liv och mina omständigheter. Att få ta en paus från vardagens vimmel och se tillvaron i ett större perspektiv hjälper mig förstå att det inte är jag som är universums centrum. Någonstans i detta finns möjligheten till förvandling och förändring. Mötet med människor och mötet med det som är större än mig Ä med Gud. Gud som är den fasta klippan, där vi får stå stadigt, om än tillvaron omkring oss kan vara väldigt ostadig många gånger. Frågan är bara: vågar vi låta våra vana perspektiv utmanas av mötet med andra människor och av mötet med Gud?

Mattias Gustafsson

Kategorier

Vardagstankar

21 feb lördag

Öppen eller stängd?

Det finns många märkliga varianter på de där lekarna när man ska besvara en fråga, få besked om man svarade rätt eller fel & sedan försöka lista ut systemet bakom alltihopa. Som den där när man skickar en tändsticksask runt i en ring med frågan: "Öppen eller stängd?" I början förstår man ingenting alls, det verkar inte logiskt eller rimligt överhuvudtaget, men när väl poletten trillat ner förstår man inte att man ingenting förstod. Plötsligt har det obegripliga blivit alldeles självklart. Så länge man fokuserade på fel sak var det en omöjlig uppgift att besvara frågan rätt, men när jag fäster min uppmärksamhet på rätt sak är det istället helt omöjligt att svara fel.

Jag tänker att just den där frågan: öppen eller stängd, kan vara relevant med tanke på vår Bibel. En bok som finns i de flesta hem, ibland i flertal, i olika varianter och översättningar. Tjocka familjebiblar som gått i arv, små röda biblar som man fick i sjuan, barnbiblar med bilder och konfirmandbiblar med tunna blad och namn i guldskrift på framsidan. Men är din Bibel öppen eller stängd? När öppnade du den senast? Och när öppnade den sig för dig senast, så att du verkligen förstod och det lästa blev meningsfullt för dig? Bibeln kan vara en stängd bok i dubbel bemärkelse, men en sak är klar: om jag inte öppnar den för att läsa, kommer den heller aldrig att öppna sig för mig. Vi behöver bli läsare igen, för att få vägledning, uppmuntran, kunskap, utmaning, utrustning & näring för vår tro. "Vad står det skrivet?" var den återkommande frågan under 1800-talets väckelser i Sverige. För att veta vad som står skrivet, behöver vi låta Bibeln vara en öppen bok, som vi läser regelbundet, och som vi låter läsa oss, för att liksom spegla våra egna liv i Bibeln, eftersom den är vår handbok för livet. På de stora tältmötena när John Hedlund började sina utfrågningar av partiledarna under valrörelsen, fanns alltid en devis upphängd över plattformen: "Guds ord ger svaret". Vi behöver bli läsare, inte bara för att få del av människors visdomsord, utan för att få del av Guds ord. Bibeln är nämligen Guds tilltal till oss människor. Som ett kärleksbrev, som är allt annat än döda bokstäver, utan ord fyllda av innehåll mellan två som uttrycker sina tankar och känslor för varandra. Som ett brev man läser gång på gång för att riktigt ta in och påminna sig det som står där och förundras över att det gäller mig!

Så är din Bibel öppen eller stängd? Någon sa att farfar hade sin Bibel på köksbordet, pappa hade den på nattduksbordet & jag har den i bokhyllan. Dags nu att plocka ner den därifrån, blåsa av dammet och öppna upp en värld med berättelser, sånger och visioner för ett liv med större utsikt. Tycker du ändå att den inte öppnar sig för dig, utan förblir stängd och svår, så är nyckeln - läs tillsammans, fråga, samtala, tugga på orden, brottas med dem så ska du se att någonting händer. Bibeln kommer öppna sig för dig - men det börjar med att du öppnar Bibeln!

Mattias Gustafsson

Om bloggen

Mattias Gustafsson Mattias Gustafsson




Jobbar som pastor i Klockargårdskyrkan. I denna blogg kan ni läsa mina betraktelser om livet. Kontakta gärna mig på mattias@klockargardskyrkan.se