Du är här:Start > Om oss > Blogg > Indien & Nepal

29 maj fredag

Indien & Nepal

Kaffe och tårta i en soldränkt trädgård i Kathmandu - en perfekt avslutning på en spännande resa i Indien och Nepal tidigare i år. Därifrån var det bara en kort bilresa till flygplatsen där den långa hemresan via Dhaka och Istanbul skulle starta. Visserligen har vi fått vänja oss vid händelsefulla och till synes kaotiska trafiksituationer under resans gång, men när vi närmar oss flygplatsen undrar vi ändå vad som är på gång. Det är tutande bilar, bussar, motorcyklar och cyklar överallt. Och mitt i alltsammans några frustrerade poliser med visselpipor som försöker få alla att vända om och köra därifrån igen. Det visar sig att ett plan nyss lagt sig på nosen i slutet av rullbanan och att hela flygplatsen är stängd på obestämd tid, till dess att planet bärgats. Det tar fyra dagar & vår hemkomst försenas med fem dagar. I backspegeln hade det ju väldigt liten betydelse, särskilt med tanke på vad som hände i Nepal några veckor senare, med de båda stora, förödande jordbävningarna. Då kom flyplatsen i fokus igen, som flaskhalsen där all hjälp och förnödenheter måste passera på väg in i landet. Det var märkligt att se nyhetsbilderna som visade förödelsen på de gator och platser där vi nyss promenerade i väntan på vår försenade hemresa.

När det inte blir som man tänkt sig Ä hur blir det då? När något händer som man inte kan påverka utan man tvingas "gilla läget" och vänta på att nya vägar öppnar sig, att omständigheterna ska bli gynnsammare och gå min väg igen. De där extra dagarna i mars, i Kathmandu, gav mig en del tankar om perspektiv på tillvaron. Under resans gång mötte vi många människor och projekt som gav ansikte åt den utsatthet som är vardagen för alltför många. Den tättbefolkade järnvägsslummen i Delhi, små enkla learning-centers för utsatta barn, kämpande kastlösa på trögtrampade cykelrikshas, barn som har sitt hem mitt i trafiken i en rondell, människor som bor på Varanasis järnvägsstation, tiggande heliga män vid floden Ganges, hiv-smittade änkor i trettioårsåldern, barnsjukhus med väldigt knappa resurser... Vad är då en försenad hemresa, mot det ovissa och utsatta liv som är det vanliga för så många medmänniskor?

Tanken kan ju väckas inför nöden: Är det hopplöst eller finns det ett realistiskt hopp om en bättre framtid för människor? I mötet med dem som arbetar för detta, lokala och internationella biståndsarbetare och församlingsledare är svaret på frågan tveklöst: Ja!

En tidig morgon tog vi en taxi som på slingrande vägar tog oss en bra bit uppåt. Sista biten blev en vandring som tog oss ännu högre upp för varje steg. Till slut nådde vi målet: Hattiban, en resort för turister. På terassen intog vi frukost med en förunderlig utsikt över Kathmandu långt under oss och där bortom, Himalayas mäktiga bergskedja. Med örnperspektivet, då vi lämnat vimlet, ser vi allt på ett lite annat sätt. Vi ser det större sammanhanget och kanske också vi anar att allt hänger ihop på något förunderligt sätt. Att få möta andras liv på riktigt, hjälper mig få ett rättare perspektiv på mitt eget liv och mina omständigheter. Att få ta en paus från vardagens vimmel och se tillvaron i ett större perspektiv hjälper mig förstå att det inte är jag som är universums centrum. Någonstans i detta finns möjligheten till förvandling och förändring. Mötet med människor och mötet med det som är större än mig Ä med Gud. Gud som är den fasta klippan, där vi får stå stadigt, om än tillvaron omkring oss kan vara väldigt ostadig många gånger. Frågan är bara: vågar vi låta våra vana perspektiv utmanas av mötet med andra människor och av mötet med Gud?

Mattias Gustafsson

Kategorier

Vardagstankar

Om bloggen

Mattias Gustafsson Mattias Gustafsson




Jobbar som pastor i Klockargårdskyrkan. I denna blogg kan ni läsa mina betraktelser om livet. Kontakta gärna mig på mattias@klockargardskyrkan.se