5 sep lördag

There is no them – there´s only us!

Det var 1983 jag första gången hörde U2 på kassettradion hemma i pojkrummet. En basgång, en pianoslinga och en röst: "All is quiet on new years day". Rösten tillhörde Bono och låten fanns på en LP med titeln "War" som jag omgående inhandlade på Domus. Sedan dess och fram till denna dag har den irländska rockgruppen och deras sånger med ojämna intervall återkommit på min skivtallrik. Snart kom den röda live-EP:n "Under a blood red sky" med bara guldkorn och så småningom "The Joshua tree" som blev det riktigt stora genombrottet, med "I still haven´t found what I´m looking for", "With or without you" och "Where the streets have no name". Det som kommer efter 1987 gör mig inte riktigt lika lyrisk men inte desto mindre ser jag fram emot att bege mig till Globen i september. När jag funderar vad som fångade mig så var det säkert en kombo av flera saker: Intensiteten, ljudlandskapet, rösten och pulsen i musiken förstås. Men också det sökande draget i texterna, den kämpande men uppriktiga brottningen med Gud och drivet för rättvisa och fred.

På en av de nyare låtarna, "Invisible", som kom förra året, finns ett omkväde som upprepas i avslutningen. Ord som tål att smakas på och göra till sina egna: "There is no them Ä there´s only us". Alltså: "Det finns inga dem Ä det finns bara oss".

Visst kan vi kategorisera varandra på en mängd olika sätt. Det är som det ska, för vi är olika och det ska vi inte förneka. Men ändå, det finns en återkommande, destruktiv uppdelning i "vi & dem" som inte leder till något gott. Uppdelningen i vi & dem är - om inte roten till det onda, så ändå en rot som inte bär någon god frukt. Varför? För att vi gärna generaliserar & tillskriver "de andra" i klump negativa egenskaper och attribut som ska göra vår eller min egen förträfflighet allt tydligare. För att det alltför ofta handlar om nidbilder och avslöjar min egen missunsamhet. För att det skapar en rädslans kultur som förkrymper livet. För att rädsla antingen förlamar mig eller gör mig hård. För att rädsla är kärlekens motsats.

Lyssna till Johannes, kärlekens apostel, en av dem som var allra närmast Jesus & utan tvekan tog stort intryck av sin Mästare: "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss... Och detta är det bud som han har gett oss, att den som älskar Gud också skall älska sin broder." 1 Joh 4:18-21

Till syvende och sist är vi människor som behöver våga möta varandra och lyssna till varandra, i full respekt för de olikheter som finns, men vissa om att vi i grunden hör samman, som medmänniskor och som föremål för Guds kärlek till oss var och en.

Mattias Gustafsson

Om bloggen

Mattias Gustafsson Mattias Gustafsson




Jobbar som pastor i Klockargårdskyrkan. I denna blogg kan ni läsa mina betraktelser om livet. Kontakta gärna mig på mattias@klockargardskyrkan.se