Jag älskar att gå barfota. Så nu när sommaren kommer så åker strumpor och skor av. Det är ju så härligt. När man går barfota får man en annan känsla i hela kroppen. Marken kommer så nära, man blir också lite mer försiktig för det kan ju vara något vasst man kliver på. När sedan grusgången kommer så går man väldigt försiktigt, men vad skönt det är sen när man kommer ut på gräsmattan igen.
Man blir lite mer sårbar när man går barfota. Därför tar man det lite mer försiktigt. Om någon sedan kommer med ett par skor och inte är uppmärksam på mina bara fötter och klampar på och trampar på mina tår så gör det förskräckligt ont. Om båda hade gått barfota hade detta aldrig hänt. Det gör inte lika ont om någon som är barfota trampar på min fot som också är bar.
Om vi använder den bilden, barfota genom livet. Oj vilka tjocka stora klumpiga skor vi kan sätta på vår själ. Vi bäddar in och stoppar undan så att vi knappt når in dit själva. Många gånger har vi gjort det just för att när vi gått barfota så har någon med sina klumpiga skor kommit och trampat på oss. Då kryper vi in och tar på oss skorna.
En liten haltande bild kanske, men du förstår säkert vart jag vill komma. När vi stänger in oss och tar på oss de där skyddande lagren runt själen riskerar vi också att missa det lilla sköra, och vackra i någon annans själ. Det är lätt att vi trampar varandra på tårna. Det är också lätt att vi missar de små miraklerna som Gud gör varje dag i våra liv och runt omkring oss.
Jag tror faktiskt att Jesus går barfota (om ni förstår bilden). Han klampar inte på och dundrar inte in. Han ställer frågan, vad vill du att jag ska gör för dig? Om vi själva bär för tjocka skor så är det lätt att vi missar hans fråga. Jag kan se Jesus komma gåendes, försiktigt, men med sin himmelska auktoritet, i all kärlek och han ser rakt in i ögonen och med mild röst frågar han dig: Hur har du det? Vad vill du att jag gör för dig? Där i det ögonblicket får du tömma dig själv, i hans närhet och där sker ett helande i vår själ. Det är i Jesu närhet som vi kan bli oss själva. Att låta sig förvandlas av honom innebär att vi mer och mer blir vårt sanna jag. Det är allt brus och buller runt omkring oss som skapar stressen, förvirringen, tröttheten, uppgivenheten. Men i Jesu närhet får vi vila, läkedom, styrka, och klarsynthet över det som är verkligt sant i våra liv.
Kanske är det endast detta som är nödvändigt för dig och mig, för oss som församling att vi tar av oss skorna, går barfota i mötet med varandra och i mötet med Jesus. Det är kanske då vi först kan upptäcka vem Jesus är och vem vår medmänniska är.