Jag älskar att gå barfota. Så nu när sommaren kommer så åker strumpor och skor av. Det är ju så härligt. När man går barfota får man en annan känsla i hela kroppen. Marken kommer så nära, man blir också lite mer försiktig för det kan ju vara något vasst man kliver på. När sedan grusgången kommer så går man väldigt försiktigt, men vad skönt det är sen när man kommer ut på gräsmattan igen. 
Man blir lite mer sårbar när man går barfota. Därför tar man det lite mer försiktigt. Om någon sedan kommer med ett par skor och inte är uppmärksam på mina bara fötter och klampar på och trampar på mina tår så gör det förskräckligt ont. Om båda hade gått barfota hade detta aldrig hänt. Det gör inte lika ont om någon som är barfota trampar på min fot som också är bar. 

Om vi använder den bilden, barfota genom livet. Oj vilka tjocka stora klumpiga skor vi kan sätta på vår själ. Vi bäddar in och stoppar undan så att vi knappt når in dit själva. Många gånger har vi gjort det just för att när vi gått barfota så har någon med sina klumpiga skor kommit och trampat på oss. Då kryper vi in och tar på oss skorna. 

En liten haltande bild kanske, men du förstår säkert vart jag vill komma. När vi stänger in oss och tar på oss de där skyddande lagren runt själen riskerar vi också att missa det lilla sköra, och vackra i någon annans själ. Det är lätt att vi trampar varandra på tårna. Det är också lätt att vi missar de små miraklerna som Gud gör varje dag i våra liv och runt omkring oss. 

Jag tror faktiskt att Jesus går barfota (om ni förstår bilden). Han klampar inte på och dundrar inte in. Han ställer frågan, vad vill du att jag ska gör för dig? Om vi själva bär för tjocka skor så är det lätt att vi missar hans fråga. Jag kan se Jesus komma gåendes, försiktigt, men med sin himmelska auktoritet, i all kärlek och han ser rakt in i ögonen och med mild röst frågar han dig: Hur har du det? Vad vill du att jag gör för dig? Där i det ögonblicket får du tömma dig själv, i hans närhet och där sker ett helande i vår själ. Det är i Jesu närhet som vi kan bli oss själva. Att låta sig förvandlas av honom innebär att vi mer och mer blir vårt sanna jag. Det är allt brus och buller runt omkring oss som skapar stressen, förvirringen, tröttheten, uppgivenheten. Men i Jesu närhet får vi vila, läkedom, styrka, och klarsynthet över det som är verkligt sant i våra liv. 

Kanske är det endast detta som är nödvändigt för dig och mig, för oss som församling att vi tar av oss skorna, går barfota i mötet med varandra och i mötet med Jesus. Det är kanske då vi först kan upptäcka vem Jesus är och vem vår medmänniska är. 

Världen har blivit galen!
Detta är ett uttryck som vi använder oss av ibland och kanske speciellt nu på sista tiden då vi har krig i Europa och då vi märker att det dödliga våldet i vårat eget land på vissa platser ökar. Men frågan är om inte världen har varit galen jämt. För om vi blickar tillbaka i historien så har det pågått krig hela tiden i vår värld på olika håll. Men nu blir vi lite mer medvetna pga. att kriget kommit så nära. Europa har i princip varit förskonat från krig sedan andra världskriget. Undantaget kriget på Balkan under 90-talet.

Efter Andra världskriget befann vi oss dock i det som kallas för kalla kriget där oroligheterna levde kvar ända fram till 1989 då Berlinmuren föll. Sverige har däremot klarat sig från att vara direkt inblandat i krig. Sverige har ansetts vara neutralt. Sen kan det ju alltid ifrågasättas hur neutralt Sverige egentligen varit. Men det går vi inte in på nu. Mitt syfte med veckobrevet är ju inte att ge er en lektion i samhällskunskap och historia, och det finns de som kan detta mycket bättre än jag även om jag under ett antal år undervisat högstadieelever i dessa ämnen. Men det är näst intill ofrånkomligt att inte tänka på detta i det läge vi befinner oss just nu både i Europa och i världen. Hur framtiden kommer att se ut det vet vi inte, men att det är oroligt läge det kan vi konstatera. Vissa militära övningar alldeles i närområdet kring Malmbäck/Nässjö har ju förekommit också. Tidigare då jag har sett militärfordon har jag inte reagerat märkbart. Men nu är det som att jag hajar till lite och får en liten olustkänsla i kroppen. Så visst är det så att kriget mellan Ryssland och Ukraina påverkar oss människor.

Sedan nås vi av nyheten om jordbävningen i Turkiet och Syrien. Tusentals av människor mister sina hem, och sina liv. Klart man börjar fundera på hur länge vi i Sverige ska vara förskonade från allt. Samtidigt så fortsätter våra liv som om inget hade hänt. Det vi känner av mer eller mindre är prisökningarna som till viss del beror på Kriget. Men annars så rullar livet på.

Mitt i dessa olika katastrofer som sker reser sig kyrkorna. Kliver in och ser till att hjälp kommer fram. På plats gör de lokala kyrkorna allt de kan för att hjälpa människor. De tar emot och förmedlar hjälpsändningar. De skapar miljöer dit människor kan söka sig för att få hjälp och någon typ av trygghet. Mitt i katastrofer så börjar människor söka sig till kyrkorna och de söker Gud. De börjar be och ropa till Gud.

Ibland tänker jag, ska det behövas en katastrof för att vi på allvar ska börja söka oss till Gud? Men det låter ju väldigt hemskt. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att kyrkan/församlingarna växer i de länder där förföljelsen är som störts och där nöden är som störst och i Sverige där vi har allt och har det bättre än de flesta andra länder så minskar medlemsantalet i våra kyrkor. Hur kan det vara så? Har vi det för bra helt enkelt så vi inte behöver Gud?

Jag tänker vidare, på de texter vi kan läsa i Matteusevangeliet 24 och Lukasevangeliet 21 om att när vi ser oroligheter börjar ske som naturkatastrofer, krig och våld så ska vi inte vara oroliga. Vi ska räta på oss för då vet vi att vi närmar oss tidens slut. Då Jesus ska komma tillbaka och fördriva ondskan och ställa allt i dess rätta ordning igen. Troligtvis har dessa texter lästs om och om igen under krigstider och annat tidigare i historien. Vi vet ju inte när denna tidsålder tar slut och när den nya träder in. Vad är det texten vill säga då? Jo vi ska räta på oss, vända oss till Gud och hålla oss vakna.

Martin Luther lär ha sagt ungefär så här: Jag lever som om Herren skulle komma imorgon men jag planterar ändå ett äppelträd ifall det dröjer.

Det ligger också en hel del sanning i det som en av ungdomarna predikade om i dag på gudstjänsten (Elias från Team med Uppdrag) att vi bör återuppta vår bön på knä inför Gud. Falla på knä i ödmjukhet inför Guds storhet och be om mod och kraft att leva efter Hans ord. Be om mod och kraft att gå ut med evangeliet om Jesus Kristus. För vi vet inte vad som händer i framtiden.

Vi behöver inte vara oroliga, rädda och leva i fruktan. Nej, vi vet att Gud i sin nåd kommer att rädda oss, lyfta oss och ge oss allt vad vi behöver fram tills den dagen då vi får möta honom ansikte mot ansikte.

Paulus skriver i Romarbrevet ”Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss” (Rom 8:37)

Låt oss följa uppmaningen!

”Kom, låt oss falla ner och tillbe, böja knä för Herren vår skapare, för Han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren i hans vård.” (Ps 95:6)

”Till dig Herre, tar jag in tillflykt. Låt mig aldrig behöva skämmas, rädda mig i din rättfärdighet. Vänd ditt öra till mig, skynda till min räddning! Var min fasta klippa, en borg till min frälsning, för du är min klippa och min borg. Du ska leda mig och föra mig för ditt namns skull, du ska lossa nätet de lagt ut för mig, för du är mitt beskydd. I dina händer överlämna jag min ande. Du har friköpt mig, Herre, du trofaste Gud.” (Ps 31:1-6)

En psalm av David mitt i nöden. Då fienderna förföljde honom, då han var ensam och övergiven av alla. När man läser psalmerna som David skrivit förstår man att det liv han levde inte var ett enkelt liv. Han var ofta plågad av rädsla och ensamhet. Han var en fåraherde vilken Gud utsåg till Kung över Israel. Men det var inte en rak och enkel väg han fick.

Vi har inga löften i bibeln på att livet ska vara enkelt. Det vi däremot har löfte om det är att Gud ska beskydda oss, gå med oss, och aldrig överge oss. David samtalar med Gud, han ropar till Gud i förtvivlan i många av hans psalmer. Han var ärlig och öppen i sin plåga. Han fick också uppleva hur Gud kom till hans räddning. David säger i Psalm 30: ”Jag vill upphöja dig, Herre, för du drog mig upp ur djupet …”

Vi behöver inte låtsas att livet är bra, bara för att vi är troende kristna människor. Vi får vara ärliga mitt i vår nöd. Vi får gå till Gud mitt i vår brustenhet, med vår sorg, med allt vi har i oss.

Gud är vår tillflykt i nöden, han är vår räddare, han har lovat att aldrig överge oss. Detta är ett löfte att hålla fast vid, speciellt de dagar då livet känns tungt att bära. Men vi får också stämma in i lovsången tillsammans med David då vi få uppleva hur Gud förvandlar vår nöd till seger, när bönesvaren kommer. Ropa till Gud och han ska svara dig. Lovsjung Gud i tacksamhet även de dagar som känns tunga. Lita på löftet från Gud att han aldrig ska överge dig.

Tro och tillit är att hålla fast vid Guds löften mitt i den brustna värld vi lever i. Fortsätta be, fortsätta tro oavsett. Kärleken från Gud lämnar oss aldrig. Han är trofast.

Gud håller hela världen, i sin hand. Gud håller dig och mig, i sin hand.

För ett par veckor sedan var jag på pastorsdagarna i Jönköping. Jag var med några timmar på tisdagen men fick sedan åka hem då jag inte mådde bra. Förkylningen tog över (men nu mår jag bra igen). Men jag hann vara med så pass länge att jag fick med mig en hel del intressanta saker.

Temat på dagarna var:
”Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna” (Upp 2:7a)
Det jag tyckte var väldigt spännande var att allt som sades av missionsledare, Ulf Häggkvist och Ida-Maria Brengesjö (Pastor i Missionskyrkan i Habo) samt i de gruppsamtal vi hade runt borden, var att en förändring måste ske i våra församlingar. Jag kunde inte låta bli att le en smula och tänka på det jag tycktes få som tilltal inför det nya året då ordet justeringar dök upp i min tanke.

Utgångspunkten för frågeställningar och samtal var den undersökning som gjorts på frikyrkan i Sverige som fått rubriken ”Kristen tro på glid.” Vi har vetat (men kanske blundat för det) att medlemsantalet i våra kyrkor sjunker. Färre och färre människor kommer till gudstjänst. Vi når inte ut med budskapet om Jesus Kristus till nya människor/generationer. Församlingar stagnerar och krymper och läggs ner.

Ida-Maria Brengesjö skrev en krönika i Dagen för ett tag sedan om nödvändigheten av förändring. Kyrkan måste förändras om hon inte ska dö – Dagen

Jag hör också från flera kollegor att när verksamheten igen öppnades upp efter pandemin, kanske redan under pandemitiden, så började man vakna upp över att allt står inte väl till i våra frikyrkor/församlingar.
Efter Pandemin är det flera församlingar som upplever att det finns en liten tröghet i att komma till gudstjänst på söndagar. Youtube-sändningarna av våra gudstjänster leder till att en del väljer att stanna hemma och se gudstjänsten med en koppkaffe i handen sittandes i den sköna soffan. Jag skriver inte detta för att ge dåligt samvete till någon utan enbart för att belysa hur det faktiskt är.

Jag tänker på Jesu ord: ”Sanningen ska göra er fria”. Jag tror att när vi vågar se och samtala om sanningen, den krassa verkligheten, kan vi också göra något åt situationen. Våga förändring, våga göra justeringar.

När ett företag märker att det inte går med vinst, eller att ekonomin inte går ihop. Då måste företagsledaren börja fundera på vilka förändringar som behöver göras för att vända den negativa trenden. Annars riskerar företaget till slut att gå i konkurs.
Hur kommer det sig att vi som församlingar i Sverige har gått back i så många år men ändå inte vidtagit åtgärder? Det finns säkert en hel del förklaringar på detta. Nästa fråga blir sen vilka förändringar som behöver göras? Det finns det också säkerligen en hel del svar på.

Jag tänker vidare:
Budskapet vi har om Jesus är i allra högsta grad relevant in i vår tid. Men jag tror att vi behöver ta oss en funderar runt hur vi är kyrka och hur vi förmedlar detta viktiga budskap. Hur lever vi missionsbefallningen in i vår tid? Hur skapar vi en relevant församlingsgemenskap år 2023 och framåt?

Det är inte justeringar i själva budskapet vi ska göra. Kärnan i evangeliet ska vi inte justera. Däremot HUR vi förmedlar evangeliet behöver nog få sig en justering. Och hur vi är församling kan behöva justeras. Kyrkan får inte bli ett hinder för människan att SE Jesus.

Vi ska inte ha vår identitet i vilken kyrka vi tillhör. Vår identitet har vi i Kristus att vi är Jesu lärjungar. Detta är nog ett samtal som vi behöver föra med varandra ett tag framöver.
Jag tar tacksamt emot tankar och reflektioner kring detta ämne.
Jag vill också slå ett extra slag för den Film som vi ska visa den 1 Mars 18:30. ”Frikyrkans historia”. Den är väldigt intressant och kan få oss att börja fundera hur vi är kyrka idag.

DU ÄR ÄLSKAD!

Många gånger värderar vi oss själva och även andra utifrån allt vi gör. Speciellt om man är en sådan personlighet som jag är. En så kallad ”doer”. En person som gör saker, man uträttar saker. Man ser till att saker blir gjorda osv. En produktiv personlighet helt enkelt. Det är lätt för mig som är en sådan personlighet att blir lite ”störd” på personer som aldrig tycks få något gjort. Mycket dum attityd från min sida. Eftersom vi är olika i våra personligheter.

Men den här typen av personlighet har många gånger (iallafall jag) svårt att inse att man är älskad och värdefull bara för att man är den man är. Om jag till exempel någon dag skulle vara trött och bara ligga i soffan en hel dag så får jag väldigt dåligt samvete. Jag har blivit bättre med åren att unna mig vilan, men det är fortfarande svårt. Att då förstå att jag är lika värdefull och älskad när jag tar det lugnt och inte är så produktiv har varit svårt för mig att förstå. Men som sagt, jag har förstått detta med åren.

Det är väldigt lätt att detta sätt att tänka spiller över på vårt sätt att förhålla oss till Gud. Om jag inte gör något för Gud eller i församlingen (till och med) så är jag nog inte värdefull, älskade eller betydelsefull. Detta är INTE sant. Därför att var och en av oss är älskade precis så sådana vi är. Oavsett om jag är produktiv eller ej. Alla är vi lika älskade av Gud oavsett.

Det är så lätt att vi dömer oss själva så hårt när vi misslyckas. Men det är inte så Gud ser på oss. Alla är vi älskade oavsett.

Jag tänker på bibelberättelsen om Maria och Marta. Jesus kommer hem till dem och Marta fixar och grejar och tycker att Maria är lat som inte hjälper till utan bara sitter där och lyssnar på Jesus. Detta är ett litet textavsnitt i Lukasevangeliet kaptiel 10. Men säger ganska mycket till oss som har den där personligheten av att vara ”doers”. Vi behöver sätta oss ner ibland, lyssna och ta det lugnt. Både Marta och Maria var högt älskade av Jesus. Så oavsett produktivdag eller ej eller vad du har med dig i ditt livsbagage så är du högt älskad av Jesus. Jesus gör inte skillnad på människor. Inför honom är vi alla lika.

Idag på Gudstjänsten så läste Johanna som var mötesledare en liten text som jag tyckte var så bra. Jag vill dela den med dig.

”Du är så sjukt bra! Vet du det? För du är Guds skapelse. Ja, visst kan du göra dumma saker ibland. Men den människa du är, den människan Gud har skapat till sin avbild, är fantastisk. Gud vill att du ska veta det. Du är bra. Du är bättre än bra: Du är Guds avbild”. (Okänd)

DU ÄR ÄLSKAD!

Miss Li en känd svensk artist sjunger om att hon inte riktigt kan hitta instruktionsboken för
livet. Hon är lite avundsjuk på dem som hittat hem och funnit lösningen för livet.
Hur är det för dig? Har du hittat instruktionsboken?
Man skulle väl ändå kunna säga att bibeln är den kristnes instruktionsbok. Har du funnit den?
Kanske är det inte så enkelt att man har alla svar bara för att man är kristen och läser bibeln.
Men jag tror nog ändå att bibeln ger oss en hel del svar på hur vi ska leva våra liv.
Det är så lätt att när någon säger att vi ska läsa bibeln att vi tar det som en pålaga. Eller att det
är något som gör att vi får dåligt samvete. Vi borde, jag vet, men när ska jag göra det då? På
grund av det dåliga samvetet så blir det ett krav som i sin tur leder till att vi aldrig läser bibeln.
För vi vill inte vara drivna av krav och dåligt samvete.
Varför tar jag då upp ämnet? Jag skulle ju kunna strunta i det. Men trots allt så är det den
kristnes instruktionsbok. Visst kan det vara så att bibeln ibland (faktiskt inte alltid) kan vara
svårbegriplig. Men det finns väldigt mycket i den som är klart och tydligt och lätt att förstå.
Varför är det viktigt att läsa bibeln då man är Kristen? Är det inte som andra böcker att om jag
läst den en gång så kan jag den? Ja du kommer säkert ihåg en del berättelser.
”En kvinna frågar sin man: Älskar du mig? Mannen svarar: Ja men det har jag ju sagt en gång,
om det blir någon förändring så säger jag till.” Hm…. I ett äktenskap behöver man tala om för
varandra dagligen att man älskar varandra och man behöver också visa sin kärlek på olika
sätt.
När du och jag läser bibeln skapar vi möjligheten för Gud att tala om för oss varje dag hur
högt han älskar oss. Han berättar om vad han har gjort för oss i sin kärlek och vad det är han
vill göra för oss. Bibeln är med andra ord en instruktionsbok som berättar hur Gud handlar i
sin kärlek. Den ger oss vägledning för hur vi ska leva våra liv och förhålla oss till varandra.
Jag måste nog säga att jag blir uppmuntrad varje dag- på olika sätt då jag läser i min bibel.
Det ger mig hopp om en framtid som är ljus, trots att världen ser mörk ut.
Låt mig ge några exempel på vad bibeln säger om dig.

• Du har en framtid (Jer 29:11)
• Du är älskad (Rom 5:8)
• Du är utvald (1 Petr 2:9)
• Du är välsignad (Ps 5:12)
• Du är förlåten (Ef 1:7)

Så öppna din bibel och läs, se och hör vad Gud säger till dig idag. Han talar till dig genom sitt
ord.
Pax et bonum (Frid och allt gott!)
Elsmarie

I slutet av ett år tror jag de flesta av oss gör en
summering av det gångna året. Vi blickar tillbaka och
funderar vad som hänt och kanske inte hänt.
Vi kan nog alla konstatera att året har innehållit både glädje och sorg, oro och
bekymmer, fest och avsked.
Världsläget har varit och är fortfarande oroligt. År 2022 var ett år då vi fick krig i
Europa, upplopp och protester i Iran och samtidigt hör jag berättelser från både Iran
och Ukraina att de kristna församlingarna växer.
Jag personligen summerar året och konstaterar att det har varit förändringens år.
Bland annat så avslutade jag ett jobba som lärare och började åter igen som pastor
här i Klockargårdskyrkan. Jag och min man Tommy flyttade till Malmbäck.
När man då går in i ett nytt år så funderar nog många av oss på vilket sätt vi vill
förändra, utveckla och göra nytt. Ibland sätter vi upp stora mål som ofta för med sig
risken att vi tar i för mycket så att vi inte riktigt orkar och på så sätt lyckas vi inte nå
de mål vi satt upp.
Det ord som har kommit till mig inför år 2023 är ”Justeringar”. När man tänker i ord
som justering så blir det inte så stort. Man gör små justeringar i livet som gör att det
kan bli en annan färdriktning i livet som i sin tur leder till en stor förändring.
Tänk om vi kunde göra den lilla justeringen i våra liv att ta ett steg närmare Jesus,
som faktiskt kan leda till en väldigt stor förändring.
Joh 15:4-6 säger: ”Förbli i mig, så förblir jag i er….utan mig kan ni ingenting göra”
En liten finjustering år 2023, att låta Jesus få bestämma färdriktningen. Denna lilla
finjustering kan innebära en stor förändring i våra liv och i församlingen. Därför att
vi har löftet om att Guds tankar för oss är fridens tankar, om en framtid och ett hopp.
(Jer 29:11) och vi vet att för dem som vandrar med Gud samverkar allt till det bästa.
(Ef 8:28).
Låt oss gå in i 2023 tillsammans med Jesus!
Pax et bonum (Frid och allt gott!)
Elsmarie