Världen har blivit galen!
Detta är ett uttryck som vi använder oss av ibland och kanske speciellt nu på sista tiden då vi har krig i Europa och då vi märker att det dödliga våldet i vårat eget land på vissa platser ökar. Men frågan är om inte världen har varit galen jämt. För om vi blickar tillbaka i historien så har det pågått krig hela tiden i vår värld på olika håll. Men nu blir vi lite mer medvetna pga. att kriget kommit så nära. Europa har i princip varit förskonat från krig sedan andra världskriget. Undantaget kriget på Balkan under 90-talet.
Efter Andra världskriget befann vi oss dock i det som kallas för kalla kriget där oroligheterna levde kvar ända fram till 1989 då Berlinmuren föll. Sverige har däremot klarat sig från att vara direkt inblandat i krig. Sverige har ansetts vara neutralt. Sen kan det ju alltid ifrågasättas hur neutralt Sverige egentligen varit. Men det går vi inte in på nu. Mitt syfte med veckobrevet är ju inte att ge er en lektion i samhällskunskap och historia, och det finns de som kan detta mycket bättre än jag även om jag under ett antal år undervisat högstadieelever i dessa ämnen. Men det är näst intill ofrånkomligt att inte tänka på detta i det läge vi befinner oss just nu både i Europa och i världen. Hur framtiden kommer att se ut det vet vi inte, men att det är oroligt läge det kan vi konstatera. Vissa militära övningar alldeles i närområdet kring Malmbäck/Nässjö har ju förekommit också. Tidigare då jag har sett militärfordon har jag inte reagerat märkbart. Men nu är det som att jag hajar till lite och får en liten olustkänsla i kroppen. Så visst är det så att kriget mellan Ryssland och Ukraina påverkar oss människor.
Sedan nås vi av nyheten om jordbävningen i Turkiet och Syrien. Tusentals av människor mister sina hem, och sina liv. Klart man börjar fundera på hur länge vi i Sverige ska vara förskonade från allt. Samtidigt så fortsätter våra liv som om inget hade hänt. Det vi känner av mer eller mindre är prisökningarna som till viss del beror på Kriget. Men annars så rullar livet på.
Mitt i dessa olika katastrofer som sker reser sig kyrkorna. Kliver in och ser till att hjälp kommer fram. På plats gör de lokala kyrkorna allt de kan för att hjälpa människor. De tar emot och förmedlar hjälpsändningar. De skapar miljöer dit människor kan söka sig för att få hjälp och någon typ av trygghet. Mitt i katastrofer så börjar människor söka sig till kyrkorna och de söker Gud. De börjar be och ropa till Gud.
Ibland tänker jag, ska det behövas en katastrof för att vi på allvar ska börja söka oss till Gud? Men det låter ju väldigt hemskt. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur det kommer sig att kyrkan/församlingarna växer i de länder där förföljelsen är som störts och där nöden är som störst och i Sverige där vi har allt och har det bättre än de flesta andra länder så minskar medlemsantalet i våra kyrkor. Hur kan det vara så? Har vi det för bra helt enkelt så vi inte behöver Gud?
Jag tänker vidare, på de texter vi kan läsa i Matteusevangeliet 24 och Lukasevangeliet 21 om att när vi ser oroligheter börjar ske som naturkatastrofer, krig och våld så ska vi inte vara oroliga. Vi ska räta på oss för då vet vi att vi närmar oss tidens slut. Då Jesus ska komma tillbaka och fördriva ondskan och ställa allt i dess rätta ordning igen. Troligtvis har dessa texter lästs om och om igen under krigstider och annat tidigare i historien. Vi vet ju inte när denna tidsålder tar slut och när den nya träder in. Vad är det texten vill säga då? Jo vi ska räta på oss, vända oss till Gud och hålla oss vakna.
Martin Luther lär ha sagt ungefär så här: Jag lever som om Herren skulle komma imorgon men jag planterar ändå ett äppelträd ifall det dröjer.
Det ligger också en hel del sanning i det som en av ungdomarna predikade om i dag på gudstjänsten (Elias från Team med Uppdrag) att vi bör återuppta vår bön på knä inför Gud. Falla på knä i ödmjukhet inför Guds storhet och be om mod och kraft att leva efter Hans ord. Be om mod och kraft att gå ut med evangeliet om Jesus Kristus. För vi vet inte vad som händer i framtiden.
Vi behöver inte vara oroliga, rädda och leva i fruktan. Nej, vi vet att Gud i sin nåd kommer att rädda oss, lyfta oss och ge oss allt vad vi behöver fram tills den dagen då vi får möta honom ansikte mot ansikte.
Paulus skriver i Romarbrevet ”Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss” (Rom 8:37)
Låt oss följa uppmaningen!
”Kom, låt oss falla ner och tillbe, böja knä för Herren vår skapare, för Han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren i hans vård.” (Ps 95:6)